Vi har alltid sagt att den dagen han inte vill ha mat, då är något alldeles tokigt. Två morgnar i rad har han gått ifrån matskålen trots att det har varit mat kvar. Han har visserligen ätit upp när vi har handmatat, men ändå. Inte med den där glupande aptiten, utan lite mera passivt liksom. Jag vill inte tänka på vart det här leder och ändå är det just det enda jag tänker på. Hela, hela tiden, och tårarna bara rinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar