Med gråten i halsen

Allt som oftast numera vaknar jag med en klump i magen och gråten i halsen. Det är ganska fånigt antagligen men jag kan inte rå för det. Ibland svämmar tårarna över också. Typ nu när jag sitter på ett tåg till Ånge och har tråkigt. Anledningen är att den sista november kommer närmare och närmare. Fredag nästa vecka. Det går alldeles för fort. Samtidigt med sorgsenheten är jag också oerhört glad. Och även lite avundsjuk.

Sonen åker då till Nya Zeeland och ska vara borta ungefär ett halvår är det tänkt. Jag kommer sakna honom så det gör ont men jag gläds åt det äventyr han ska iväg på. Det är bara så långt bort. Jag vill ha honom i närheten så jag vet att han har det bra. Tur att det finns en massa bra teknik numera. Jag hoppas han tar sig tid att skypa med sin mamma då och då. En reseblogg står också på min önskelista men det kan jag nog bara drömma om. Det är dock några av hans kompisar som också vill se den där bloggen så kanske, kanske kan de påverka honom mer än jag.