Förbaskade hund

Egentligen skulle jag vilja använda mig av lite starkare kraftuttryck typ förbannade jävla hundjävel, men så skulle jag förstås aldrig säga om någon av mina små pälsklingar. Alltså nöjer jag mig att säga förbaskade hund om Elvira. Anledning? Jo, efter att ha kommit hem när det fortfarande var ljust ute hörde jag med L om hon och hennes cockerflickor ville följa med ut på skogspromenad. Det ville de vilket var jätteroligt för vi ses så himla sällan nu för tiden. Tillbaka till anledningen! Jo, där gick vi i godan ro pratandes i skogen och rätt vad det var försvann Elvira, tätt följd av Winna, på jakt efter vilt. Nu jäklar, tänkte jag (oj vad jag svär idag) och älgade efter. Strax kom Winna tillbaka (duktig flicka) men den svartkrulliga höll sig undan. Med kopplad Winna letade jag vidare och den som söker hon finner. Den här gången var jag riktigt arg och det fick hon veta, den där krullhåriga flickan. Grrr, jag läste lusen av henne rejält. Sedan blev det koppel på resten av promenaden.

Är det så här vi ska ha det nu? Att Elvira, min skugga och underbara följeslagare, ska vara tvungen att gå kopplad. Jag kan inte tro det. Jag vill inte tro det. Jag vill inte ha det så. Hundar ska inte behöva gå kopplade jämt. Och hon har så mycket spring i kroppen som bara måste få komma ut. Men vad ska jag göra? Jag är ju livrädd att det ska hända något när hon drar. Det får det bara inte göra!