Igår kväll kom vi till en punkt när det var dags att fatta det där beslutet man aldrig vill fatta. Elvira har bara blivit sämre och nu var det dags att låta henne gå.
Idag har vi gjort det så bra det bara går. Hon har tuggat ben och ätit godis vilket hon inte har kunnat göra sista tiden för njurarnas skull.
Hon har busat och tuggat sönder pipisen i en leksak.
Vi har gått en liten tur i vårt fina Petersburg.
Vi var hos älskade hundvakterna och sa hej då och fick mer godis.
Dottern kom hem från Uppsala och sonen kom hit. Elvira lycklig när alla var på plats.
Vi har myst och gosat precis hur mycket som helst. Och sedan kom Pia och gjorde det som måste göras så lugnt och fint det bara gick.
Älskade underbara fina Elvira, min Virrpanna, min studsboll, hur ska jag kunna leva utan dig? Min skugga, min själ ❤️. Det gör så ont.
Hoppas du springer med Theo på de evigt gröna ängarna och att vi möts igen, någon gång, någon annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar