Mål, eller inte

Inför 2016 satte jag inte upp några mål. Det kändes både skönt och lite tråkigt. Det brukar alltid vara roligt att stämma av hur det har gått med målen i slutet av året men den här gången fanns alltså inget att stämma av emot.

Just nu känns det inte heller så spännande att sätta upp mål för 2017. I alla fall inte några tävlingsmässiga sådana. Varför kan man kanske undra, men jag känner mig väldigt omotiverad både till träning och tävling.

Elvira börjar bli gammal (10 i maj) och kan inte konkurrera i klass tre. Har vi tur blir det ett nytt lag för henne till nästa kvalår och det vore väldigt roligt. Hoppas, hoppas. Att tävla lag passar oss mycket bättre och ger mig mer motivation att kämpa.

Winna är jätteduktig men inte snabb nog i den hårda konkurrensen. Vi saknar tre hoppinnar till individuellt SM-kval och vi ska göra allt vi kan för att försöka skrapa ihop dem, men det blir nog svårt. Laget är kvalat vilket är jättekul men det är långt till Östersund så det vore roligt att få springa även de individuella loppen. Hoppas på att kunna vara med i laget även nästa kvalår.

Ingen av hundarna håller för någon intensivare träning utan det blir korta pass då och då. Det är verkligen tråkigt med de där ryggarna som tar så mycket stryk.

Sen har vi den lilla vargen (Arya). Om jag får önska kommer vi fortsätta utvecklas och kanske lägger jag lite mer fokus på henne. Just nu, till min stora skräck, har även hon ont i ryggen. Jag hoppas verkligen att det inte ska bli någon följetång. I så fall vill jag inte mera. Jag får bara en massa skadeångest och då är det är inget kul längre. Men än lever hoppet om en grym agilityhund :)

Finns det då inget annat vi kan ägna oss åt? Nja, det finns inget som känns lika roligt som agilityn men vi har ju precis börjat med nosework. Kanske kan vi lära oss så mycket att vi blir tävlingsbara i den grenen. Vi skulle också kunna ta upp rallylydnaden, men jag vet inte....