Jo, det har faktiskt, precis som jag trodde, blivit lugnare och mera avslappnat. Inte för att det på något sätt var något problem innan, men när Theo blev döv blev han också mycket mera skällig. Så fort någon av de andra hundarna sprang till fönstret och tittade på något sprang han efter vilt skällande, vilket förstås också gjorde att de andra skällde istället för att bara titta. I synnerhet Winna. Samma sak om jag släppte ut hundarna på tomten, då älskade Winna att springa ut fort och skälla ett par gånger för att se om de andra hängde på. Självklart gjorde Theo det och tillsammans skällde de på både det ena och andra. Om Winna gör samma sak idag så bryr sig inte Elvira och då händer liksom inget.
På promenader är det också lugnare. Theo hade många hundar som han inte tyckte om och som han morrade och skällde på. Gissa om Winna var snabb att hjälpa till. Nu behöver hon inte göra så. Elvira har aldrig brytt sig om Theos små egenheter så för hennes del är det ingen större skillnad. Det är också lite smidigare att gå promenader med två som strävar åt samma håll, jämfört med Theo som alltid ville hem.
Men något som saknas är den där skojiga killen som Elvira kunde röja runt med. Den där busiga killen som sprang allt vad han orkade fram och tillbaka när han kom innanför dörren när det hade varit kallt ute. Den där killen som hämtade toarullar för att kasta runt och leka med/äta upp. Den där killen som buffade i knävecken för att få lite kel under promenaden. Den där killen som var så lätt att bjuda in till lek. På det sättet är det inget roligt alls att det har blivit lugnare. Han var vår egen lilla clown.
En del av Theos små finurligheter har de andra hundarna anammat och jag kan inte annat än skratta när Elvira hämtar toarullar i pappersinsamlingen, eller när Winna hämtar fleecefilten och vill kampa när vi kommer hem från jobbet. Många saker i vardagen är enklare med två hundar men saknaden är ändå stor. Han kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar