Så var det galningarnas dag. Alltså de där som har valt att springa en mil i blandad terräng och där blandad innebär gyttja, geggamoja, vass, gropar, högt gräs, vatten, diken, lerpöl, hinder och liknande. Eftersom inte jag är galen följde jag bara med upp för att tillsammans med hundarna bilda hejarklack.
Tjejerna startade först och jag var mest orolig att någon skulle skada sig. I synnerhet som M började med att ramla och trampa snett redan när vi skulle fota innan loppet :). Någon förvånad?? Men det gick bra.
Dock fick vi vänta länge innan de dök upp i lerpölen. Men när de väl gjorde det gjorde de det med imponerande kraft och styrka. Ja, i alla fall ganska. Jag är i alla fall grymt imponerad över deras insats för de tog sig i mål alla tre, min dotter och mina bästa vänner. Hatten av för er!
Kallt som tusan var det efteråt när alla kläder var våta. Inte lätt att byta om när allt var fastkletat med gegga.
Så blev det grabbarnas tur. Nu var banan lite mera upptrampad och ännu mera geggig. Mysigt värre.
En del showade rejält i geggan. Typ dök och crawlade. Ingen av våra grabbar (gubbar kanske passar bättre) såklart. De vet hur man för sig.
Lite snabbare än tjejerna jobbade de sig i mål och jag är såklart precis lika imponerad över deras insats. Härligast var kommentaren "det här var ju riktigt roligt". Hur man nu kan tycka det. Fast det var ganska roligt att titta på. Mycket roligare än ett vanligt springlopp.
Hungriga som vargar efter loppet och stolta som tuppar över medaljerna. Jag är stolt över dom alla, både mina damer och herrar.
Som grädde på moset skyndade vi hem för att åka på brorsonens kalas. Vi var inte där förrän alla andra skulle gå hem, men vi var där, vi firade och grabben var nöjd med sina presenter. Hoppas nu på att få en god natts sömn. Jag är så trött så jag snart inte kan stå. Den här senaste veckan har tagit på krafterna kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar