15 september 2014

Till minne av...

Det blev en konstig och olustig start på veckan. Imorse var jag på väg till Katrineholm på jobb. Plötsligt stod trafiken stilla. En olycka hade skett. Det såg allvarligt ut. Många räddningsfordon och olycksbilen uppklippt för att få ut de skadade. Alldeles oväntat påminns man om hur fort det kan gå. Från glädje till sorg, från liv till död. Tack och lov verkar alla inblandade klara sig (enligt info i tidningen).

När trafiken började rulla ringde min telefon. Det var bästis C och jag kunde höra att något hade hänt bara genom att lyssna på tonfallet.

Hon berättade att en ungdomsvän hade tagit livet av sig i helgen. Eller egentligen var det mer än en vän på den tiden. Det var min första stora kärlek.

Vi var tillsammans några år i slutet av högstadiet och under gymnasiet. Ett förhållande fullt av toppar och dalar, av glädje och frustration, av lycka och sorg och av pirrande tonårskärlek.

Vi utvecklades åt olika håll och förhållandet tog slut. Senare återupptog vi kontakten, som vänner först men sedan även som ett par. Dock insåg vi ganska snart att det inte var den vägen vi skulle gå.

Livet var inte snällt mot honom. Han kämpade alltid mot sina inre demoner och drogerna tog honom i ett järngrepp. Han slog sig fri periodvis och jag hoppas han fick stunder av lycka. I helgen valde han att sluta leva. Det är en sådan sorg att en människa ska behöva känna så. Att livet inte är värt att leva. Jag hoppas att han äntligen fått frid.

Inga kommentarer: