Inte lätt att vara gammal

Det är väl inte alltid så att man sätter sig in i hur det är att vara gammal, man bara är lite allmänt rädd för att bli det. Men ibland kan man fundera över hur det egentligen är tänkt att fungera med vissa alldeles vardagliga saker. Min farmor mår inte så bra så idag var jag där med lunch till henne. När jag sedan skulle gå passade jag på att hjälpa henne att slänga soporna. Det kan ju tyckas vara den enklaste sak i världen, och det var det för inte så länge sedan, men icke nu längre.

Nu är det tänkt att hon ska ta soppåsen (påsarna) och hänga på rullatorn, klä på sig ytterkläderna, ta hissen ner till markplan, ta sig ut på gatan och in på innergården. I snö och modd gå en bit till ett sophus. Rulla upp för en liten ramp, öppna den tunga dörren (för sådana dörrar har en förmåga att alltid vara tunga), krångla sig in genom dörren och över tröskeln med rullator och soppåsar, öppna locket på den stora tunnan och hiva i soporna. Sedan tillbaka hela vägen igen. Hur tror ni att det går när hon knappt kan gå med rullatorn hemma i lägenheten? Inte genomförbart. Och utöver hushållssoporna är det ju faktiskt också tidningar, reklam, pappersförpackningar, plastförpackningar, metallförpackningar och gud vet vad som ska sorteras och bäras ned. Sopsortering i all ära, men visst kan man väl få längta tillbaka till de där fantastiskt smidiga sopnedkasten som fanns i trapphusen.