Hur ska det gå?

Idag blev hon hemskickad, min farmor. Det skedde inte på något sätt mot hennes vilja, för hon vill vara hemma. Men är hon kapabel att ta sådana beslut? Om ni frågar mig, nej.

Jag har pga Corona inte träffat henne på flera månader men nu kände jag att det fick vara nog. Jag åkte hem till henne för jag ville veta hur hon faktiskt mår. Och vem vet om jag får chans att träffa henne igen.

Hon låg nedbäddad i sin säng och trodde det var morgon när jag kom. Inte så konstigt när hon sover mycket och det är ljust ute även på kvällen. Hon var glad att jag kom och visste vem jag var. Så långt allt väl.

Hon pratade och pratade men allt hon sa var bara knasigheter. Blandade förmodligen gamla upplevelser med tankar och kanske drömmar och här och där något från verkligheten. Läskigt. Det var som om huvudet bestod av en massa lösa trådar utan någon koppling till varandra.

Jag blir mörkrädd när jag tänker på att hon ska vara ensam hemma med hemtjänst sex gånger per dag och någon tillsyn på natten. Jag känner mig högst tveksam till att hon kommer trycka på larmet om hon behöver gå på toa. På sjukhuset hade hon försökt klättra över gallret på sjukhussängen. Hemma gissar jag att hon bara försöker gå själv. Tror inte det kommer lyckas något vidare.

Som jag förstår det behöver hon hjälp med det mesta. Då är det ganska långt mellan hemtjänstbesöken. Hur många olika personal tror ni hon kommer träffa på en vecka? Trygghet för henne? Känns inte så. Trygghet för oss anhöriga? Knappast.

Kanske målar vi faan på väggen i onödan? Kanske går det bättre än vi tror? Hoppas det. Mest av allt hoppas jag att hon somnar in och inte behöver vakna igen. Det låter förfärligt men hon känner sig färdig med sin tid här. Och den nuvarande situationen kommer inte göra hennes liv mera värt att leva. Hon har överlevt två av sina tre söner och nu är hon redo att få komma till dem ❤️.