Det där med träning av andras hundar

Jag tränar och tävlar en hel del med andras hundar just nu. Det gör mig bortskämd med grymt fartfylld agility. Agility är extra roligt när hundarna har det där extra trycket. När farten inte tar slut. När motivation inte avtar. (Jag räknar även in Arya som lånehund. Hon är ju faktiskt inte min.)

Problemet är bara att agility med mina egna hundar inte blir riktigt lika kul. Elvira är ju 10 år och kör sin egen lite konstiga variant av agility. Och Winna är säker och jätteduktig, men saknar det där extra klippet i steget. Jag får liksom svårt att motivera mig själv på träningen. Blir lite slö och nonchalant.

Jag får allt ta och skärpa till mig! Mina hundar måste få lika mycket glädje i träningen som de andra hundarna jag tränar. Alla gör de sitt bästa efter var och ens förmåga och ska uppskattas precis lika mycket. Om jag vill att de ska ge allt måste jag göra detsamma.

Missförstå mig inte nu för det låter som om jag är missnöjd med mina hundar och det är jag INTE. Jag älskar dem av hela mitt hjärta och skulle aldrig vilja byta bort dem. Ni som känner mig väl vet att det är så men ifall någon annan råkar läsa så vet ni också nu :)