Inget varar för evigt. Det vet vi alla och idag var ett sådant tillfälle när det var väldigt tydligt. Mitt gamla lantställe, min uppväxt, mitt hjärta, huset som min morfar byggt, det har stått där så länge och betytt så oerhört mycket för mig. Det finns inte längre. Det är jämnat med marken. Har lämnat plats för något nytt. Och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag såg det.
En alldeles underbar dag. Varm och skön. Blandat med sorgen över huset som inte längre fanns gick jag den vanliga rundan och njöt ändå av att vara där. Jag har gått här så många gånger förr. Allt är så likt, men ändå så olikt. Vårt hus, Henry och Sveas hus, Sunes hus, Tores hus, Bohmans och alla andra hus som har stått där så länge. En gång små söta stugor. Nu tillbyggda, omgjorda, stora och moderna. Vad hände med "landetkänslan"?
Vissa vyer har i alla fall inte förändrats särskilt mycket. Tur det.
Det är knappt man tror det är sant att det kan vara så här underbart skönt i september. Och att jag dessutom har lyckan att få vara ledig, det gör mig i alla fall väldigt glad. De här tre gör mig också alldeles glad ända in i själen.
Winna, mitt hjärta.
Elvira, min själ.
Arya, mitt lyckopiller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar