9 oktober 2014

En vecka av saknad

Nu har det gått en vecka sedan mitt lilla hjärtetroll fick somna in. En vecka av sorg och trötthet, men också någon form av lättnad. För hur det än är så var det allra, allra värsta att fatta själva beslutet. De där dagarna innan, när jag innerst inne visste hur jag skulle göra, men ändå på något vis hoppades på en mirakulös vändning, de dagarna var så fruktansvärda.

Theo, mitt svarta lilla lakritstroll, kom till oss på Alla hjärtans dag 2003. En omplaceringshund på 3 år och 3 månader. En bättre alla-hjärtans-dags-present kunde man inte önska. Fast ärligt talat var vi nog lite tveksamma till en början. Den lilla ulltussen var allt annat än ullig och gullig. Visade tänderna, morrade, bet och var allmänt otrevlig när något inte passade. Det kändes lite olustigt för våra barn var ju trots allt inte så jättestora då. Sonen skulle fylla 11 och dottern 7 det året. Enligt uppfödaren var han omplacerad pga allergi, vilket ju i sig var ödets ironi eftersom vi själva var och är ganska mycket allergiska, men den förklaringen har jag aldrig trott på. Jag tror helt enkelt inte de vågade ha honom kvar.

Nåja, som jag kämpat för att få en hund i familjen kunde jag ju inte bara ge upp. Jag fick många goda råd om hur vi skulle hantera honom och i början var det en kamp om vem som bestämde här hemma. Men med tiden uppstod ett förtroende mellan Theo och familjen och han blev en härlig familjehund och den där roliga träningskamraten som jag ville ha. Emellanåt visade han humör, men det kom att bli hans charm, hans roliga, speciella personlighet.

Det där med allergin hanterade vi med att han fick bada varje vecka till att börja med. Kanske inte det roligaste han visste, men så var det tvunget att vara. I vilket fall hade vi oftast en väldigt ren och fin och välskött pudel. Jag fick också lära mig hantera både sax och klippmaskin för pudlarnas päls växer väldigt fort. Ganska snart fick han frisyren med bollar på benen och den var hyfsat lätt att lära sig hantera för en ovan klippare som jag. När sedan Elvira kom och hon inte passade i den frisyren fick jag lära om och de båda fick slätrakade öron, kort päls på kroppen och mera vidd på hela benen. Det är fint det med.

Med Theo kom jag igång med agilityn på allvar. Han var otroligt läraktig och det tog inte lång tid för honom att lära sig hindren. Vi skulle anmäla oss till en fortsättningskurs, men istället fick jag gå kursen som instruktör. Hm, jag vet inte om jag bidrog med så mycket på den kursen, jag som inte hade gått någon sådan själv, men det blev i alla fall inledningen på min instruktörsbana.

Vi började tävla och det gick väl kanske inte så jättebra till att börja med. Theo for omkring på plan och emellanåt även utanför plan, men den där glädjen han visade när han fnattade runt kunde man inte annat än skratta åt.



Vartefter lärde vi oss mer, det gick bättre och vi tog våra pinnar i klass 1. I klass 2 hade vi det lite tuffare med tiderna. Han var inte den allra snabbaste hunden och så här i efterhand vet jag varför han aldrig tog i fullt ut. Det visade sig nämligen att han hade patella och att det vartefter även gjorde att han fick ont i ryggen. I januari 2009 stod han på startlinjen för sista gången. Det kändes väldigt sorgligt och tog en stund att acceptera att vi aldrig mera skulle tävla agility tillsammans.

Men vi har inte bara hållit på med agility. Vi har testat både det ena och andra. Vi har sökt, spårat, testat freestyle och rallylydnad och inte mist var han en mästare på olika tricks. En otroligt arbetsvillig och lättlärd liten pudel var han, min lilla Theo. Ända in i det sista ville han vara med så fort man tog fram lite godis. Tränade jag med någon av de andra hundarna stod han och skrek att det minsann var hans tur nu.

Ett trick som han var extra bra på var att dribbla fotboll. När han var ung var han otroligt snabb och bollsäker. Många gånger imponerade han på sonens fotbollskompisar när han fick vara med och lira.



Länge var han ensamhund i vår familj och jag tror han trivdes bra med det, men eftersom jag var såld på agilityn och han inte kunde vara med på den längre fick han i december 2008 en pudelkompis. Vår Elvira flyttade hem till oss. Vi kan väl säga som så att han tyckte hon var urjobbig till att börja med för hennes energinivå var långt högre än hans. Hon ville busa och leka med honom, hårt och tufft, men det ville, eller framförallt kunde, inte han. Hans onda lilla kropp gillade inte de hårda tagen.



Elvira, som aldrig någonsin leker försiktigt men någon, lärde sig hur man kunde leka med Theo och de kom att bli de allra bästa vänner. Han älskade sin Elvira och hon älskade honom. De förstod varandra så bra och det var aldrig någonsin något tjafs dem emellan.

Även lilla Winna accepterades som en trevlig familjemedlem, men Elvira var flickan i hans hjärta.

Att Theo fick hundkompisar hemma tror jag bidrog till att han fick ett långt och lyckligt hundliv. Jag vet att han hade det bra hos oss. Jag vet att han var lycklig här. Jag är så glad att han blev vår. Jag önskar bara att det inte var så svårt att säga adjö.

Hans sista vila kommer vara på vårt land. Där trivdes han bäst av allt. Blev alltid lika lycklig när vi kom dit. Sprang och busade på den stora tomten. Gillade att sitta i fören på båten och låta vinden blåsa i pälsen. Det är så jag ska minnas honom. Som min bästa vän, med de pigga busiga ögonen, lycklig, springandes på landet i solskenet <3

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så fint du har skrivit om Theo. Han kommer alltid att vara kvar i era hjärtan. Vi saknar honom också./Anna-Lisa

Maria sa...

Tack <3

Maria sa...

<3

Anonym sa...

Jättefint skrivet!!! Härligt med alla fina minnen av lilla Theo <3 /Lotta