Hur kul är det att befinna sig i Norge, vara på plats för att vandra upp på Preikestolen och vakna med kräksjuka? Inte roligt alls, men precis så var det för sambon. Turligt nog var det något snabbt övergående för efter ett par extra timmars vila var han på fötterna igen. Jag är grymt imponerad.
Varmt som attan var det och efter första backen undrade man vad man hade gett sig in på. Men sedan kom kroppen igång. Vägen upp var periodvis ganska jobbig men det fanns också stunder av vila.
C och N hade gett sig iväg tidigare än oss men väntade vid målet. Vilken otroligt fin natur vi har sett. Fantastiska vyer. Och vilken höjdskräck jag har. Man förundras över hur en del går jättenära kanten eller sitter och dinglar med fötterna utanför. Ingen av oss tillhörde den kategorin.
Nerfärden var jobbig på ett annat sätt. Man ville inte precis kliva fel och dråsa neråt. Men allt gick bra. Det var grymt skönt att ta ett svalkande bad när vi kom "hem" igen.
Galet gott var det också att äta på restaurangen på kvällen. Kalv med svampsås och massor av olika perfekt tillagade grönsaker. Mmmm! Cider, snacks och gemenskap fick avsluta kvällen.
Kan väl tillägga att jag är glad att jag inte hade med någon av hundarna, vilket jag verkligen hade velat från början. Det hade inte varit någon rolig tur för dem. Tuff klättring på sina ställen och oerhört varmt. Jag tror de har det bättre hemma även om jag förstås saknar dem. Barnen (ungdomarna menar jag) däremot, hade säkert haft mera utbyte av att vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar