Jag och hundarna sov ju i bilen i natt och faktum är att jag sov väldigt gott. Skönt att vakna skapligt utvilad. Jag hade en tidig start med Elvira i hoppklassen. Skönt tänkte jag, för jag gillar att starta bland de första. Tyvärr hann vi inte längre än till andra hindret. Där sprang Elvira på min fot och på något sätt gjorde hon sig illa. Hon skrek till och kunde/ville inte sätta ner ena frambenet. Jag blev jätterädd och trodde benet hade gått åt skogen. Jag lyfte upp henne och hon höll tassen i en konstig vinkel och fortsatte pipa. Hon är normalt sett inte hunden som visar att det gör ont, så det måste ha känts rejält.
Jag försökte sätta ned henne men hon ville fortfarande inte sätta ned tassen. Då kände jag tårarna komma. Jag tog henne på armen och gick till tältet. Där var vi en stund innan jag satte ner henne igen och då äntligen ställde hon sig på benet. Lycka. Efter en stund gick hon på det utan att halta. Ännu mera lycka. Efter att ha tagit det lugnt ytterligare ett tag verkade allt ha släppt och hon hoppade och skuttade mot mig som vanligt och var hur glad som helst. Det var jag med! Jag valde ändå att stryka mig i agilityklassen för säkerhetsskull. Nu får hon vila ett tag tills jag är helt säker på att det inte blev något.
Underbaraste lilla Winnahunden nollade båda sina lopp. Det är så roligt att köra henne nu. Hon fortsätter att utvecklas hela tiden. I agilityklassen räckte det till en niondeplats och SM-pinne. I hopp, som förresten var världens tråkigaste bana med bara hopphinder och en tunnel, kom vi på trettonde plats men det var bara tolv pinnar. Jättesynd. I vilket fall kan man väl säga att vi nu är halvvägs till SM med våra fyra pinnar. Det finns hopp :).
Hemresan kändes lång och tråkig. Det är verkligen trevligare att samåka, men det är ju svårt när man ska sova i bilen. Hemma hade jag tusen saker att fixa med, bl a fyllde jag på burken med hundmat. Den slank sedan ur handen på mig och all mat föll ut på golvet. Asballt tyckte hundarna, men inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar