Märsta - vilka tjejer jag har :)

Till dagens tävling i Märsta hade jag anmält både Winna och Elvira men eftersom Winnas banvandring startade redan kl 08 hade jag bestämt mig för att strunta i hennes lopp och bara köra med Elvira. Då kunde jag dessutom samåka med C och J vilket var både trevligare och billigare än att åka ensam. När vi kom fram till tävlingsplatsen såg jag att höjden på hindren var small och att det pågick banvandring. Jag släppte allt jag hade i händerna och sprang fram och frågade om det var small klass 2. Jajamen. Skyndade in på banan och gick resten av banvandringen. Fick sedan veta att jag hade startnummer sex så jag sprang igång Winna lite grand och sedan var det dags för start. Härlig uppladdning - not. Vi sprang loppet och nollade men vägarna var inte fantastiska och hastigheten kunde definitivt ha varit högre. Jag kände mig trots allt väldigt nöjd. Ännu nöjdare blev jag när det senare visade sig räcka till en andraplats och pinne. Vår första i tvåan :). En riktig bonus eftersom jag inte ens hade tänkt starta Winna den här dagen.

Sedan var det Virans tur. En hoppklass med klurig slalomin- och utgång. Vi satte dem och resten av loppet. Fick till och med en skaplig tid. Länge ledde vi och spänningen steg. Aldrig någonsin har jag varit så nära en vinst i klass 3. Oturligt nog, med bara några få hundar kvar, blev vi plötsligt slagna med två hundradelar. Alltså två hundradelar från vinst och ännu sorgligare, två hundradelar från cert. De där certen har plötsligt börjat hägra. I alla fall blev det en andraplats och SM-pinne. Inte illa alls. Riktigt, riktigt bra. Ja, faktiskt vår bästa placering i klass 3. Jag blev verkligen jätteglad.

Agilityklassen hade också sina svårigheter men riktigt ledsen blev jag när jag såg att det låg en s-formad tunnel under balansen. Det borde vara förbjudet. Med S-formen alltså. Vi kör ju faktiskt inte med det här i Sverige i vanliga fall. Tänk själv hur man tränar tunnlar. Full fart, rakt in i mörkret. Och hunden ska kunna lita på att den är vanligt böjd. Här blir det plötsligt stopp. Jättefarligt för de hundar som satsar allt. Egentligen borde man inte starta, men som den dumma tävlingsdjävul man är så gör man det ändå. Och det trots att jag aldrig skulle förlåta mig om det gick galet. Det bästa man kan säga är väl att Elvira sällan satsar så hårt utan är ganska rädd om sig.

Vi startade, sprang som tusan och löste svårigheterna. Tyvärr hörde jag att hon var i muren och var därför helt säker på att hon hade rivit och att vi hade fem fel när vi gick i mål. Mycket riktigt hade vi fem fel, men muren hade vi inte rivit. Inga andra hinderfel hade vi heller. Men ett förbannat, djävla kontaktfel för att jag var lite sen på att visa in i en tunnel och hon hoppade mot mig. Tror faktiskt inte att hon nuddade mig, men jag kan ha fel och oavsett så är det domaren som dömer. Ett irriterande hopp från ytterligare en andraplats, ytterligare en SM-pinne och faktiskt även ett cert. Om inte om....

Men en fantastiskt bra tävlingsdag har vi haft. Vilka jättefina lopp vi har gjort. Vilka duktiga hundar jag har. Nu är det roligt att tävla igen :)