Firandet gick faktiskt ganska bra. Vi åt. Kollade på Kalle. Tomten kom. Vi öppnade paket. Vi fikade. Allt i traditionell anda. Så länge man håller ångan uppe funkar det.
Farväl
På hemvägen åkte jag, sambon och barnen förbi hos mormor en sväng och då var det inte roligt längre. Idag kändes det som om vi tog farväl, och för barnen var det nog faktiskt så. Tror inte de kommer åka dit något mera nu. Mormor hade skrivit ett brev som hon ville att jag skulle läsa upp när vi alla var där. (Hon skrev det i oktober när hon åkte hem från sjukhuset och visste att det inte fanns någon återvändo.) Det var sjukt sorgligt. Orkar inte återberätta. Sambon och barnen åkte hem men jag stannade lite längre. Vi pratade om allt fint vi har upplevt. Min uppväxt. Mina somrar med mormor och morfar på landet. När vi var ute med båten på någon ö och badade och solade. All god mat hon lagat. Att jag älskar henne. Att jag inte vill att hon ska dö. Att jag hoppas hon och morfar träffas snart. Och mycket mera. Det var förstås mest jag som pratade men hon var med. Hon var vaken, tittade på mig, nickade, svarade lite när hon orkade. Och jag grät. Har hela tiden försökt vara stark när jag varit där, men inte idag. Idag är det julafton. Min mormors sista julafton. Och det gör så förbannat, jävla ont.
6 kommentarer:
KRAM.
Åh Maria, så sorgligt. Jag gråter när jag läser din blogg. Härligt att du har så många fina minnen att leva vidare med. Många kramar!
Lotta
Ögonen fylls med tårar när jag läser ditt inlägg, så sorgligt, men dock positivt att kunna se och prata om allt som man har upplevt tillsammans. Även om samtalet just nu känns jobbigt så tror jag att du, om en tid, kommer se tillbaks på det med glädje... ett värdigt avslut i samförstånd där du fick chansen att säga allt det där som man annars ångrar att man aldrig sa.
Kram på dig min vän.
Jag gråter när jag läser din blogg! Tänker på dig...
En stor varm kram till dig från mig.
Tack, vad gulliga ni är.
Usch ,vad fint och vad sorgligt,måste gå och snyta mig.Kram
Skicka en kommentar