Tanken var att vi skulle ta det lugnt med en sovmorgon. Men nja, en hade råkat ställa klockan på 06 och någon annan på 06.30 eller nåt. Det blev visst inte direkt sovmorgon, men vi tog det lugnt och kände ingen stress. Det var inte så viktigt att hinna se largelagen som hade disk med sig från igår.
Dag tre är den dagen då det verkligen känns som ett mästerskap. En bana i taget, publik, nerv, hejarop, glädje, förtvivlan, och så låten Stand up for the champions. Älskar när det är ärevarv till den låten. Då blir jag rörd till tårar. (Jag vill också få springa ärevarv någon gång 😃)
Anna var så nära, så nära att få springa det där ärevarvet. Hon och Zoe gjorde en grym insats men de blev liiite sena i en sekvens och det gav en disk på näst sista hindret. Alltså hur retligt är inte det! Näst sista hindret.... Så nära och ändå så långt ifrån. Men trots den första besvikelsen så hoppas jag att hon kunde känna den där agilityglädjen som i alla fall jag kände förra året när AjAj och jag sprang finalen (och diskade oss). Det är rätt häftigt att vara där, att vara det där teamet som jobbar så fint tillsammans, att höra vänner som hejar på en. Det är bara att njuta. Man vet aldrig om man får uppleva det igen.
Forza Sörping, vårt grymma lag, har sprungit färdigt tillsammans. Det kan ibland vara svårt att få ihop allt man vill göra. Med småbarn, valp, flera andra hundar och bäbis på ingång blir fokuset annat för ett tag.
Istället väcker vi upp Laget före jaget igen. Inte riktigt samma hundar som tidigare, då Jack ersätts av Nellie, men samma förare. Laget före jaget blir Winna, AjAj, Zoe (el Azzi) och Nellie. Nu satsar vi mot SM 2020.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar