Herregud

Varför är det alltid så snärjigt när jag ska göra något? Först när jag skulle åka från Norrköping var jag ute i god tid men så stannade jag för att handla lite färdkost och sedan hittade jag ingen parkeringsplats och när jag väl gjorde det blev det språngmarsch till tåget. Väskorna var väldigt tunga att springa med kan jag meddela. Hann med nöd och näppe. Varm och andfådd klev jag på tåget.

Sedan i Stockholm var det dags igen. Skapligt med tid men miljoner av människor som bufflar sig fram överallt. Visste att jag skulle till spår 8 och följer skyltarna ända tills det inte finns några längre. Känner stressen komma krypande. Vänder, går tillbaka, hittar en väl dold skylt och rusar på igen. Sedan tar skyltningen slut återigen. Lätt panik. Frågar någon som är lika förvirrad som jag. Ingen hjälp där alltså. Frågar igen och den här gången hade jag bättre tur. Hittar tåget med ett par minuter tillgodo. Puh, nu kan jag ta det lugnt i fyra timmar:).